Senaste inläggen

Av Therese - 11 juli 2008 14:19

Marisha Pessels roman som blev en dundersuccé när den släpptes i USA har efter cirka 200 sidor inte imponerat. Den är seg och jag förstår mig inte på referenserna till annan litteratur, förmodligen för att den amerikanska litteraturens kanon inte är min starka sida. Men jag ska inte ge mig. Jag tror att detta är en jättebra bok. Enligt Sydsvenskans recensent blir den bra efter 300 sidor...

Av Therese - 8 juli 2008 19:16

Jag blev positivt överraskad av Marie Jungstedt kriminalroman Den inre kretsen. Jag är ingen stor fan av kriminalromaner, men det är något speciellt med mord och Gotland. De passar varandra så fint på något sätt. Håkan Östlunds debut Släke är ytterligare ett strålande exempel på detta. Jungstedts roman handlar om en grupp arkeologistudenter som gräver på Gotland samtidigt som människor och hästar blir mördade under ritualliknande former. Spännande, men lite antiklimax var det dock. Det stora problemet med krimalromaner och skälet till att jag inte läser så många är just att de alltid är beskaffade med antiklimax. Jag har aldrig läst en som hållt till sista sidan. Jag har faktiskt helt sonika slutat läsa när det börjar ordna upp sig och läsaren börjar få klarhet i upplösningen. Författarens ord blir överflödiga och det är bättre att överlämna boken till någon bättre behövande.


Vad gäller Hembiträdet så måste jag erkänna att jag numera känner mig som en hängiven beundrare till Marie Hermansson. Hembiträdet är det bästa som jag läst hittills, och då har de andra varit bra. Boken handlar om en karriärkvinna som blir besatt av ett bostadsområde, skaffar sig ett påhittat alterego och börjar arbeta som städerska i en av villorna. Hembiträdet känns som en skildrig av vad som skulle hända om någon följde alla impulser och tankar som kom (ett av diagoskriterierna för psykopati för övrigt...) Samtidigt finns alltid det poetiska och sagoaktiga hos Hermansson och det är därför de alltid ger något mer.

Av Therese - 1 juli 2008 18:47

Haruki Murakamis bok Kafka på standen är en sån där som alla recencenter, alla andra med självaktining och övriga litterära förståsigpåare hyllar högt över kristallkronorna. Romanen handlar om 15-årige Kafka Tamaru som reser bort från sin far och sitt hem för att irra runt i Japan. Den andra huvudpersonen är Nakata som är gammal och kan prata med katter och bara har en halv skugga. Berättelsen hoppar mellan nutid, dåtid, historia, filosofi, myter, litteratur och verklighet. So far so good! Men den är ändå såååå tråkig.


I Svenska Dagbladet skrev man att "Han hör till de författare som tilldelas årslånga stipendier för att sitta och skriva ostört vid elituniversitet i USA" ... och det märks! Han har nog suttit för länge och pillat. De första 200 sidorna av Kafka på standen är pretentiöst överarbetade.


Jag har efter moget övervägande lagt boken åt sidan och resten av veckan ska jag ägna mig är betydligt mer lättillgänglig underhållning.

Av Therese - 30 juni 2008 19:54

AfghanistanAfghanistanAfghanistanAfghanistanAfghan
istanAfghanistanAfghanistanAfghanistanAfghanistanA
fghanistanAfghanistanAfghanistanAfghanistanAfghani
stanAfghanistanAfghanistanAfghanistanAfghanistanAf
ghanistanAfghanistanAfghanistanAfghanistanAfghanis
tanAfghanistanAfghanistanAfghanistanAfghanistanAfg
hanistanAfghanistanAfghanistanAfghanistanAfghanist
anAfghanistanAfghanistanAfghanistanAfghanistanAfgh
anistanAfghanistanAfghanistanAfghanistanAfghanista
nAfghanistanAfghanistanAfghanistanAfghanistanAfgha
nistanAfghanistanAfghanistanAfghanistanAfghanistan
AfghanistanAfghanistanAfghanistanAfghanistanAfghan
istanAfghanistanAfghanistanAfghanistanAfghanistanA
fghanistanAfghanistanAfghanistanAfghanistan


Afghanistan

Av Therese - 28 juni 2008 18:08

Av Therese - 23 juni 2008 19:10

Claes Hylingers Ett långt farväl är en diskret kärlekshistoria mellan huvudpersonen och den drömska Angelica. Berättarjaget bestämmer sig för att göra en resa i Finland i skalden Karl Gustav Tavaststjernas fotspår. På vägen möter han förutom Angelica både bekanstskaper i nya städer ryska pubar. Hylinger, vars genombrott för övrigt kom med denna bok år 1984, skriver på en klassisk och ganska finstämd prosa. Romanen går sin stilla lunk utan några större avsprång. En sympatisk liten bok vars framsida är minst lika vacker som innehållet, och hur ofta händer det?


Läs Hylingers ABC.

Av Therese - 21 juni 2008 11:28

Jag har ändå sedan trenden att sortera sina böcker i färgordning kom varit en motståndare till densamma. Det verkar opraktiskt och ologiskt. Det bör även vara helt omöjligt att hitta något om man tllhör en av oss som har mer än en bokhylla. Efter att ha sett bilder hos imolly är jag dock på väg att gå med på en kompromiss. När tid kommer ska jag sortera mina skönlitterära pocketböcker i färgordning! Bilder utlovas (men först under augustisemestern)

Skapa flashcards