Jag köpte Kate Jacobs roman "Livets aviga och räta" med förhoppningen om att få lättsam och charmig underhållsroman. Lagom enkel för att klara av bussens (Ja, nu är det slut med pendeltåget) studsningar och inbromsningar.

Boken utspelar sig på garnbutiken Walkman & Daughter. Där samlas ett antal människor och äter kakor, stickar och diskuterar livet. Det låter ganska roligt, men ack så trist det visade sig vara. Jacobs lyckas inte med att återskapa den känsla och stämning som krävs för att en sådan här bok ska bli läsvärd. Inte heller fick jag något egentligt grepp, och än mindre sympatier för någon av karaktärerna.

Det roligaste är egentligen att butiken finns på riktigt. Kanske något för New York-resenären?

... är vad det kostar att misshandla sin fru, med flera vittnen och dokumenterade skador. Papa Dee, som utmålat sig som ett offer för såväl media som rätssvårdande myndigheter, dömdes i dag för ringa misshandel för att ha knuffat in sin fru i en vägg på Mäster Samuelsgatan. En oenig tingsrätt friade honom för de övriga åtalspunkterna. Dock var både domaren och en nämndeman skiljaktiga och ville döma Papa Dee även för den grövre misshandeln som ska ha skett i lägenheten. Andrea har under hela rättegångsförfarandet gjort gällande att hon själv åsamkat sig sina allvarliga huvudskador genom att slå sig själv med ett blockljus.

I motiveringen till ogillandet av den grova misshandeln står i domen att ”Det är inte särskilt troligt att skadan har uppkommit på sätt som Andrea Wahlgren har gjort gällande, men Kennet Lindberg (vittnande läkare) som har stor erfarenhet av att bedöma misshandlade personers skador, har inte uteslutit att Andrea Wahlgren om hon har varit starkt upprörd och använt stor kraft, själv kan ha orsakat skadan... Åtalet för misshandel i fastigheten XX, Stockholm, skall därför ogillas". Det är mycket som inte går att utesluta när man i efterhand analyserar händelseförlopp. Det är också märkligt att man lutar sig så på läkarens slutsats. Att denna verkar värderas högre än vittnenas utsagor där de exempelvis har hört hur Andrea sagt "Nej, slå mig inte". Om man ser dessa delar i paritet till varandra har jag svårt att se varför läkarens ord väger så tungt.

I domen går även att läsa att ”Det går inte att bortse från att Andrea Wahlgren enträget har skuldbelagt sig själv på ett sätt som framstår som verklighetsfrämmande men som är typiskt för många kvinnor som blivit utsatta för våld från en närstående man”.

Papa Dee verkar inte överdrivet angelägen att överklaga domen. Förmodligen av rädsla för att bli dömd för grov misshandel och få betala betydligt mer än 840 kronor.

Lea är huvudpersonen i Moa Herngrens debutroman "Allt är bara bra, tack". Lea är den frilansande TV-producenten som åker till Paris för att hon är less på Sverige och vill leva bohemiskt liv med Lennonkepsen på sned. I Paris träffar hon Michel som är den svarta, rockiga, mystiska konstnären. Han svävar runt i Paris dekadens och Lea är såld. Hon är världens lyckligaste och bockar av fler och fler punkter i sin bohemillusion.

Efter att Michel och Lea flyttat hem till Leas Kristinebergslägenhet börjat illussionen spricka. Michels bohemiska alkholvanor synes i Stockholmsolens sken te sig mer som missbruk och han börjat spåra ur. Lea biter ihop, kämpande för sin illusion om den lyckliga familjen som nu har tre medlemmar.

"Allt är bara bra, tack" är egentligen inget nytt. Den passar fint in bland exempelvis Drougges bästa roman "Andra sidan Alex". Detta medför inte att den inte är en läsvärd och intressant debut. Den är en fascinerande och detaljerad skildring av de krafter som finns i kärleksrelationer; vad kärleksmyten och övertron till familjeideal kan driva en människa till och hur mycket man kan tåla istället för att erkänna ett misslyckande. Den visar återigen att en misshandelsrelation inte är förbihållet det arbetslösa vårdbiträdet som missbrukat alkhol sedan tonåren och hennes arbetarman.

Bang är den kanske mest läsvärda svenska tidsskriften idag, och har enligt min åsikt varit det de senaste tio åren. Det senaste numret, ”De intellektuella”, är en slags nystart, ett dubbelnummer i upp-poppat format. Jag kanske är tråkig, men Bang för mig är ingen upp-poppad tidning. Det är mer som en bok, en samling essärer på hög nivå.

Maria Sveland skriver två artiklar i ”De intellektuella”. Sedan i går eftermiddag när jag läste dem första gången har jag funderat på om jag gillar det hon skriver eller inte. Jag kan inte bestämma mig. Hennes första artikel är oklanderlig. Den handlar om fin- och fullitteratur och om hur Stephen King rört sig från ful till fin och om hur Sveland nu äntligen får se King i finrummet. Den handlar också om hur mycket mer respekterat det är när en ”intellektuell” läser ful-litteratur (man är ju ändå intellektuell och då blir det man läser genast förpassat till en högre nivå) jämfört med när en icke-intellektuell gör detsamma (hon/han förstår inte bättre och vet förmodligen inte vad litteratur innebär). Sveland gör många bra poänger och satte ord på saker som sällan sätts ord på.

Hennes andra artikel handlar om hennes klassresa. Hon reflekterar med utgångspunkt i sin uppväxt kring systrarna Ambjörnssons intellektuella uppväxt. Hon konstaterar att det inte är kultureliten som omger sig med statusprylar. Det är inte de som köper platt-TV och dyra bilar. Det är underklassen som vill hävda sig (De som har råd att kunna göra det vill säga). Artikeln är bra till sista styckena då Sveland skriver om att hennes barn är sådana privilegerade barn med föräldrar som kommer att utnyttja sina kulturelitkontakter för att ordna jobb och praktikplatser med mera, med mera. Sveland skriver att hon kommer att dra i de trådar hon kan, men att barnen alltid ska vara medvetna om att de är privilgerade. Hmmmm.... här kom mina tvivel. Jag drar genast paralleller till överklasskvinnor som dämpar sitt dåliga samvete över sitt leverne genom att ge lite pengar till Världens barn. De är medvetna, visst så fint. Men det är inte så man förändrar sjuka strukturer och gräddfiler. Svelands slutsats känns mer som att hon är nöjd nu när hon är kulturelit. Det saknas helt ett vidare resonemang om varför hon inte borde utnyttja kontaker för att skapa fördelar. När någon får ett jobb (eller något annat) genom kontakter snarare än kvalifikationer spelar det ingen roll för den bortvalde hur medveten personen i fråga är att hon/han är priviligerad.

Det roliga med upp-poppade Bang är det helsidesuppslag med utdrag från bloggen Underbara Clara. Clara är hur cool som helst och hennes flotta blogg finns sedan länge med på min lista över sidor jag tittar in på dagligen. Titta även på hennes gamla blogg.

Att läsa barn- och ungdomsböcker kan vara helt hysteriskt irriterande men också underbart underhållande. I dagarna har jag läst Barbro Lindgren Loranga, Masarin och Dartanjang och Maria Gripes Landet utanför. Dessa två böcker är på många sätt varandras motsatser. Medan Lindgren är galen och anarkistisk är Gripe allvarlig och reflekterande. Iallafall på ytan. Lindgrens böcker är egentligen övertydlig samhällskritik vad gäller såväl inställning till arbete, auktoriteter och ekonomi som föräldraroller och kön.

DN gjorde för en tid sedan en sammaställning av 100 omistliga barnböcker. Här finns många guldkorn.

Missa förresten inte eller DN:s intervju med Susan Faludi, i vilken hon diskuterar effekterna av USA-S krig mot terrorismen ur ett genusperspektiv.

Insekt är en novellsamling med 19 noveller som hålls samman av temat mor-dotter-relationer. Som sig bör när fransmän ("franskvinnor") skildrar relationer är det något suspekt, surrealistiskt och destruktivt. Ibland blir det så surralistiskt att läsaren distanserar sig och det blir en normliseringsprocess. Samtidigt så är det nog meningen. Man måste kunna se något mer i novellerna än nyförlösta mödrar som adopterar bort sitt barn och fettsuger sig för att dölja vad som hänt eller att det modern är mest upprörd över gällande sin dotters död är att hon hade fett hår när hon dog. Även om Castillon ibland är rå och sarkastisk så finns det en kärna som är ömtålig och humoristisk.

Insekt är en av de bättre novellsamlingarna som jag har läst. Jag brukar inte var någon novell-människa men Castillon, Lyssnerskan (Tove Jansson) och Natten innan de hängde Ruth Ellis (Margaretha Strömstedt) har fått mig att börja fundera på mitt epitet.

Oj, oj, oj... nu har det gått så långt att jag till och med glömt bort mitt lösenord hit. På tredje försöket lyckades dock mina blogg-hjärnceller ta sig samma och skriva rätt.

Eftersom det är min blogg så tänker jag inte be om ursäkt för att jag försummat denna under en ansenlig tid. Vad gäller läsandet har jag egentligen läst två böcker som jag tyckte mycket om. Vi tar dem i tur och ordning:

1) Monika Björk: Audreyflickorna.

Boken påminner mycket om underbara Underbara kvinnor vid vatten, fast med lite fler karaktärer och inte så subtila relationsskildringar. Audreyflickorna är bra därför att den förutom det här nattbad-ö-liv-espresso-temat också diskuterar 70-talets kvinnorörelse och mediekritik. Dessutom har alla personer söta smeknamn som Calypso, Kanelblomman och Sminkdosan.

2) Leila Aboulela: Minaret.

Jag läste någonstans att Aboulelas första roman, som för övrigt inte översatts till svenska, kallades den första Väst-Europeiska halal-romanen. Inte för jag har förstått mig på om det är en genre och om det i så fall finns någon mening med den... men det var ändå lite lustigt. Minaret handlar om  Najwa som växte upp i Khartoum, Sudan. I Sudan var hennes familj moderna, rika och sekulära. När statskuppen skedde på 80-talet dömdes och avrättades fadern och familjen flydde till London där de blev flyktingar. I London finner Najwa så småningom stöd i den kultur och den religon som hon egentligen aldrig haft. Minaret är bra för att den ger perspektiv. Den är en röst i integrationsdebatten och samtidigt en ganska behaglig pendeltågsläsning. Den visar att det kan finnas flera sidor kring det här med att söka sitt ursprung först när man är tillräckligt långt borta från det och att den processen inte behöver innebära att man blir taliban på stört.

Om ni bor i Stockhomstrakterna och inte har något för er i veckan vill jag tipsa om Teater Moment i Gubbängen och deras upppsättning av Barabbas. Jag såg Mr Jekyll och Dr Hyde där och den var hur bra som helst. Är det förresten inte så att man bara måste älska en femtiotalslokal med teatersoppa?