Att läsa barn- och ungdomsböcker kan vara helt hysteriskt irriterande men också underbart underhållande. I dagarna har jag läst Barbro Lindgren Loranga, Masarin och Dartanjang och Maria Gripes Landet utanför. Dessa två böcker är på många sätt varandras motsatser. Medan Lindgren är galen och anarkistisk är Gripe allvarlig och reflekterande. Iallafall på ytan. Lindgrens böcker är egentligen övertydlig samhällskritik vad gäller såväl inställning till arbete, auktoriteter och ekonomi som föräldraroller och kön.

DN gjorde för en tid sedan en sammaställning av 100 omistliga barnböcker. Här finns många guldkorn.

Missa förresten inte eller DN:s intervju med Susan Faludi, i vilken hon diskuterar effekterna av USA-S krig mot terrorismen ur ett genusperspektiv.

Insekt är en novellsamling med 19 noveller som hålls samman av temat mor-dotter-relationer. Som sig bör när fransmän ("franskvinnor") skildrar relationer är det något suspekt, surrealistiskt och destruktivt. Ibland blir det så surralistiskt att läsaren distanserar sig och det blir en normliseringsprocess. Samtidigt så är det nog meningen. Man måste kunna se något mer i novellerna än nyförlösta mödrar som adopterar bort sitt barn och fettsuger sig för att dölja vad som hänt eller att det modern är mest upprörd över gällande sin dotters död är att hon hade fett hår när hon dog. Även om Castillon ibland är rå och sarkastisk så finns det en kärna som är ömtålig och humoristisk.

Insekt är en av de bättre novellsamlingarna som jag har läst. Jag brukar inte var någon novell-människa men Castillon, Lyssnerskan (Tove Jansson) och Natten innan de hängde Ruth Ellis (Margaretha Strömstedt) har fått mig att börja fundera på mitt epitet.

Oj, oj, oj... nu har det gått så långt att jag till och med glömt bort mitt lösenord hit. På tredje försöket lyckades dock mina blogg-hjärnceller ta sig samma och skriva rätt.

Eftersom det är min blogg så tänker jag inte be om ursäkt för att jag försummat denna under en ansenlig tid. Vad gäller läsandet har jag egentligen läst två böcker som jag tyckte mycket om. Vi tar dem i tur och ordning:

1) Monika Björk: Audreyflickorna.

Boken påminner mycket om underbara Underbara kvinnor vid vatten, fast med lite fler karaktärer och inte så subtila relationsskildringar. Audreyflickorna är bra därför att den förutom det här nattbad-ö-liv-espresso-temat också diskuterar 70-talets kvinnorörelse och mediekritik. Dessutom har alla personer söta smeknamn som Calypso, Kanelblomman och Sminkdosan.

2) Leila Aboulela: Minaret.

Jag läste någonstans att Aboulelas första roman, som för övrigt inte översatts till svenska, kallades den första Väst-Europeiska halal-romanen. Inte för jag har förstått mig på om det är en genre och om det i så fall finns någon mening med den... men det var ändå lite lustigt. Minaret handlar om  Najwa som växte upp i Khartoum, Sudan. I Sudan var hennes familj moderna, rika och sekulära. När statskuppen skedde på 80-talet dömdes och avrättades fadern och familjen flydde till London där de blev flyktingar. I London finner Najwa så småningom stöd i den kultur och den religon som hon egentligen aldrig haft. Minaret är bra för att den ger perspektiv. Den är en röst i integrationsdebatten och samtidigt en ganska behaglig pendeltågsläsning. Den visar att det kan finnas flera sidor kring det här med att söka sitt ursprung först när man är tillräckligt långt borta från det och att den processen inte behöver innebära att man blir taliban på stört.

Om ni bor i Stockhomstrakterna och inte har något för er i veckan vill jag tipsa om Teater Moment i Gubbängen och deras upppsättning av Barabbas. Jag såg Mr Jekyll och Dr Hyde där och den var hur bra som helst. Är det förresten inte så att man bara måste älska en femtiotalslokal med teatersoppa?

La Bibliofille länkade till detta superroliga smurftest! (Allt är roligt på en måndagkväll...)

Om jag hade 7,5 miljoner skulle jag utan tvekan köpa lilla herrgården i Fogelsta. Den finns till försäljning hos Iwers Mäklarbyrå i Katrineholm.

Fogelsta är godset där kvinnliga medborgarskolan höll till under tidigt 1900-tal. Fogelstagruppen, som bestod av fem kvinnor bland andra min husgud Elin Wägner, genomförde kurser i medvetandegörande, skrev politisk filosofi och engagerade sig i globala frågor. Jag skrev min magisteruppsats om världsmedborgarskapstanken hos Fogelstagruppen förresten.

Jag vill flytta! Jag har en och en halv vecka kvar av semestern. Det borde väl hinnas med. Det verkar ju inte direkt vara något renoveringsbehov (snarare sönderrenoverat). Här är några av mäklarens bilder.

(Jag har semester även från bloggen men kommer åter om en liten vecka med sommarens bokreflektioner)

Vilken Astrid Lindgren-figur är du?

Det var ett tag sedan som jag tog mig tid och fyndade böcker på loppisar. Som varje inbiten loppis- och bokvän vet så är sannolikheten för fynd större på loppis än på antikvariat samt större ju längre bort från Stockholms innerstad man söker sig. Följande har jag fyndat för totalt 110 kronor på diverse ställen:

Bodil Malmsten - Nästa som rör mig

Pär Lagerkvist - Järn och människor

Marie Hermansson - Musselstranden

Sara Kadefors - Fågelbovägen 32

Simone Berteaut - Piaf: Berättelsen om Edith Piafs otroliga liv

Barbro Lindgren - Loranga, Masarin och Dartanjang

Bodil Malmsten - Det är fortfarande ingen ordning på mina papper

Roald Dahls svarta bok - Världens bästa spökhistorier

Karin Johannisson - Kroppens tunna skal

Maria Gripe - Landet utanför

Joan Didion - Ett år av magiskt tänkande

Efter första kapitlet av Maria Ernestams bok Kleopatras kam var jag förälskad. Inte i språket eller karaktärerna, vilka ej inbjuder till djupare diskussioner, men i handlingen. Efter ytterligare några kapitel hade känslostämningen övergått till tristess för att efter några kapitel till åter vara ganska positiv. Kleopatras kam är en väldigt ojämn bok. Den handlar om tre vänner som känner att livet står stilla och vill göra något åt det. (Redan i första kapitlet hugger en av de mesigare huvudpersonerna en sax i sin chefs hand efter att han pratat strunt när hon blev uppsagd.) De skapar tillsammans företaget Kleopatras kam vars idè bygger på att lösa alla problem som de blir ombedda att lösa. Företaget rullar på tills en äldre kvinna ber dem att döda hennes man som misshandlat henne under många år. Uppdraget ger mersmak och profilerar företaget och som väntat har företagsinnehavarna inte själva kontroll över vad som sker eller vem (någon av de själva?) som driver uppdragen framåt.

Jag gillar Klepatras kam för att den inte låter sig styras av någon genre. Det är en fascinerande historia och som vanligt försöker Ernestam belysa olika moraliska dilemman i sina böcker. Detta är dock mindre lyckat och jag tycker heller inte att det finns någon anledning att placera denna typ av böcker i några djupare filosofiska sammanhang. Kleopatras kam ska läsas som underhållning och för berättelsen, inget annat.

Bokfemmans Malin har sedan en tid tillbaka en ny bokstavsutmaning. Jag har aldrig kommit mig för att prova, men den här gången så. Idèn med utamningen är att man ska skriva en bok, en författare och en litterär karaktär på den givna bokstaven.

Författare på A: Susanna Alakoski. Korad till segrare, delvis på grund av Svinalängorna, men framförallt för hennes superba sommarprat förra året. (Jag har förresten även själv insett hur fixerad jag verkar vara av sommarpratare. Jag kanske ska göra motsvarande utmaningar med sommarpratare. Finns det någon som är lika nördig? Häromdagen tänkte jag på hur fantastiskt det skulle vara att ha en egen hemsida för alla som vill göra ett eget sommarprat. Vore det inte jätteroligt? Jag la dock ner projektet när jag började fundera på det här med upphovrätt och musik)

Bok på A: Amerikansk aptit av Joyce Carol Oates. Jag är ett hängivet Oates-fan, dock har jag en förkärlek till hennes äldre böcker och hinner inte med att läsa att som hon gjort de senaste åren. Hon är helt fenomenal på att skiva mycket, och har själv sagt att hon hela sitt vuxna liv endast sover cirka tre timmar per natt. Oates är mest känd för historier och människoöden som påvisar bräckligheten och vad som finns under ytan i den amerikanska drömmen. Hon har utvecklat temat i ett flertal, de flesta, av hennes titlar men jag vågar nog säga att Amerikansk aptit var först och är bäst.

Litterär karaktär på A: Jämt och omöjligt att avgöra vinnaren av Alberte i Cora Sandels Alberteserie och Alice i Lewis Carolls Alice i underlandet.

Gun-Britt Sundströms Maken kom ut för första gången år 1976 och speglar på många sätt sin tidsanda. Den har med tiden blivit kultförklarad för skildringen av förhållandet mellan Martina och Gustav, problematiserandet av kärnfamiljen och blivit kallad för en feministisk vardagsklassiker.

Makens huvudperson är Martina. Början av boken är Martina på väg in i universitetsvärlden och träffar Gustav. Läsaren följer sedan Martina och Gustav under sju år där de på olika sätt försöker få sin relation att fungera. Ett genomgående tema är hur de försöker parera föreställningar om förhållanden samtidigt som de lever mitt i det.

Epitetet vardagsroman är väldigt träffande för boken och det är också det som är förtjänsten med den. Den överintellektualiserar inte utan är saklig och ganska känslosam. De utgår hela tiden från praktiska föreställningar och händelser vilket det idag oftast bara är chicklit eller "kvinnlig-arbetarlitteratur-typ-Alakoski" som gör. Det är skönt att läsa något som vågar analysera på en icketeoretisk nivå.

Nu låter det som att Maken är gravallvarlig. Så är det inte. Sundström har en skimrande galghumor och lyckas få hennes karaktärer mångfacetterande, sårbara, roliga, klantiga och underhållande.

På torsdagar visar SVT en dokumentär i sex delar av Jennifer Fox, En fri kvinnas bekännelse. De första två delarna har redan visats men finns att se på internet. Dokumentärserien är en väldigt utlämnande självbiografi där tittaren får följa Jennifer i hennes resa mellan kontinenter, familjeideal, normer, vänner, kärlek, och karriär. Det kanske låter klyschigt men den är väldigt fin på något sätt. Jag associerar långsökt (?) till Jean-Paul och Simone, De älskande på Cafè de Flore och I passionernas tid.

Jag har läst klart Allt nu på förmiddagen. Tanken var att ha läst klart den innan den 29:e när Lowden är sommarvärd i P1, men jag blev klart mycket fortare. Jag skulle inte ha läst så fort. Allt måste läsas lååångsamt för att bli riktigt bra. Det är då som alla dessa språkliga karameller kommer fram. Alla subtila och övertydliga parafraseringar och referenser.

Att läsa Allt långsamt är dock inte det lättaste. På framsidan av pocketutgåvan står det att den med sina 628 sidor är för kort. Det är fel: den är för lång. Efter halva boken är jag övermättad och det spelar ingen roll hur briljant Lowden är, jag har tappat fokus.

Allt är en samling av kortare notiser, dikter, dialoger, listor, texter, citat och post-itlappar. De enda sammanhållande faktorn, förutom språket, är kronologin i form av veckodagar under tre år. Allt är åndå en av de bästa och inspirerande svenska romaner som kommit på flera år. Martina Lowden är supercool. Glöm inte bort att lyssna på P1 den 29:e. ("Är du så här på riktigt också?")

Tänkte nu ta mig an Gun-Britt Sundströms Maken, och jag inte smälter ute på gräsmattan vill säga.

Massi Fritz gör ett jättebra sommarprat. Framförallt så vågar hon säga att vi måste skärpa lagstifningen vad gäller hedersrelaterade brott. Istället för att som många länder se hedermotiverade skäl som en förmildrande omständighet, ska vi se det som en omständighet som meför en högre straffskala. Massi Frithz efterfrågar även att domstolar ska kunna återkalla svenska medborgarskap om det föreligger en allvarlig och kvarvarande hotbild mot målsägande i hedermål.

Det är bra att någon vågar påtala konkreta brister och förslag på förändringar. Människor är så rädda att uttala sig om hedersfrågor. De är rädda för att kallas rasister och okunniga om kulturer. Massi Fritz eget usprung ger självklart ett visst ethos till hennes argumentation, men oavsett kulturella preferenser bör vi kunna föra en nyanserad debatt om den hederskultur som begränsar så många flickors och kvinnors liv.

Två av mina favoritbloggare Avantgardet och La Bibliofille har författat fin-fina upplagor av denna utmaning. Jag har suftat runt och hittat lite olika skolor i hur man kan hantera en utmaning som denna. Jag har sett de som klurat i flera veckor, de som bara tagit barnböcker och skrivit mer i bemärkelsen "Tio böcker som påverkat mig mest" och de som snarare tagit tio hela genrer. Min stategi har varit brainstorming. Jag bestämde mig för att förutsättningslöst skriva ner böcker som jag associerar till när jag tänker kring utmaningen. En del känns självklara, andra vet jag inte varför de kom med, men som flera kloka bokbloggare skrivit kan listor som denna vara synnerligen föränderliga. De här var de tio första böckerna som dök upp i tankarna:

Maria Gripe - Agnes Cecila

Iselin C Herman - Prioritaire

Karin Holmberg - Det kallas kärlek

Joyce Carol Oates - Vintersolstånd

Åsa Moberg - Simone och jag

Carina Rydberg - Den högsta kasten

Astrid Lindgren - Allra käraste syster

Linda Olsson - Nu vill jag sjunga dig milda sånger

Edit Södergran - Samlade dikter

Lewis Caroll - Alice i underlandet