Åsa Moberg har skrivit en alldeles fantastisk bok om sig själv, Simone de Beauvoir och sin relation till densamma. Boken kom ut för ganska länge sedan, år 1996, och har stått och samlat damm i min bokhylla i säkert fem år. Föga anade jag hur bra den faktiskt är. Moberg gör en personlig betraktelse samtidigt som hon redogör för många av de Beauvoirs centrala resonemang. Jag hade nästan glömt bort hur bra de Beauvoir är och Det andra könet ligger nu i min att läsa-hög.

Jag tänkte även alldeles snabbt avråda er som förälskade er i Jeffrey Eugenides Pulitzervinnare Middlesex från att läsa hans tidigare roman Dödens jungfrur. Middlesex är helt fantastisk medan Dödens jungfrur är tråkigt skriven med osympatiska berättarjag. Om historien tilltalar dig; unga män besatta av mystiska systrar som begår självmord en efter en; rekommenderas Sofia Coppolas filmatisering av densamma varmt.

Under de mestadels supersoliga och varma pendeltågsresorna denna vecka har jag läst Hjalmar Söderberg och Lena Andersson. Den allvarsamma leken har ibland kallats för den vackraste svenska kärlekshistorien och en excellent Stockholmsskildring av en av de största stilisterna... eller något ditåt. Jag tyckte om Doktor Glas. Det är en fascinerande historia och jag gillar det här med medicinhistoria och galen/geni-teman. Den allvarsamma leken var dock endast tråkig och fånig. Lydia framställs som så dum så det finns inte. Hur många kvinnor badar nakna och speglar sig i vattnet? Det enda som var underhållande var när de drack sprit och sjöng. Så var det med den klassikern!

Lena Anderssons Var det så bra? var bra. Problemet för mig är snarast att jag läst Susanna Alakoskis fantastiska Svinalängorna och efter den blir de flesta andra i samma fora tämligen bleka. Dock är det en underbar fora. Jag vet inte om det egentligen är en så stor litterär inriktning men det är ändå så att det är kvinnorna i Sverige har börjat skriva de nya arbetarromanerna. Och det gör det bra! I sammanhanget bör även Marjaneh Bakhtiari nämnas. Kommer ni på någon mer som hör hit?

... ja så har det faktiskt varit sedan den efterlängtade våren kommit. "125 perenner", "Hjälp jag är med trädgård" och gamla ärvda trädgårdstidningar har tagit tid från läsandet. En och annan pendeltågsroman har det dock blivit. Den tatuerade fjärilen av Philip Pullman bland andra.

Jag hittade en rolig ickelitterär lista hos Pachamalla. Jag gör den istället:

1. Put your music player on shuffle.
2. Press forward for each question.
3. Use the song title as the answer to the question even if it doesn’t make sense.

NO CHEATING!

Will it be ok?
Catchito (Manu Chao)

How are you feeling today?
A different kind of love (Caroline Wennergren)

How do your friends see you?
You could be mine (Guns 'n' Roses)

Will you get married?
Shallow (Tower of Foil)

What's your best friends themesong?
Knocking on heavens door (Guns 'n' Roses)

What is the story of your life?
Prayer for Africa (Ardis)

What was high school like?
Rain Dogs (Tom Waits)

How can you get ahead in life?
Hurt (Christina Aguilera)

What is the best thing about your friends?
Penis Song (Monty Pyton)

What is tonight going to be like?
Vallåt från Hälsingland (Garmarna)

What is in store for the remainder of this week?
We run this (Missy Elliott)

What song describes you?
I wish I knew how it felt to be free (Nina Simone)

To describe your grandparents?
Vivin sin aire (Mana)

How is your life going?
Drown Disco (Moby & Juliee Cruise)

What song will they play at your funeral?
I am not the case (Kristoffer Åström)

How does the world see you?
Billy Brown (Mika)

Will you have a happy life?
Incantations (Massive Attack)

What do your friends really think of you?
Stranger in Paradise (Sarah Brightman)

Do people secretly lust after you?
I am ready for love (India Arie)

How can I make myself happy?
Something he ca feel (Aretha Franklin)

What should you do with your life?
Lilac Sky (Tower of Foil)

Will you ever have children?
Lips like sugar (Echo & the Bunnymen)

... har förvisso funnits ett tag. Men om någon mot förmodan har missat det så kolla in Masguerades hemsida. Världens bästa gatukonst! Kan man bli annat än lite smålycklig när man går mitt bland det trista och opersonliga i Stockholms innerstad och får syn på en instickad lyktstolpe? ETC har även skrivit en artikel om detta fenomen.

En annan favorit Ulrika Erdes som broderar i på säten på bussar. Ett "Hej" eller "Kram" i korsstygn kan förgylla vilken måndagmorgon som helst. Ulrika vill du inte komma till mitt pendeltåg? och förresten Snälla mamma lär mig att sticka! Jag kan lära dig att sy!

Att Tove Jansson är så mycket mer än mumintrollen är nog känt för de flesta. Ändå är det förvånandsvärt få som läser hennes övriga publikationer. En bok för alla har gett ut novellsamlingen Lyssnerskan som de presenterar som "En samling med lågmälda och starka noveller om vardagslivets mystik och tristess". Detta är en väldigt träffande beskrivning. Lyssnerskan består av 18 kortare noveller som med ett distinkt språk fångar egenskaper. Huvudpersonerna i novellerna beskrivs oftast utifrån en egenskap eller ett förhållningssätt. Jansson försöker inte ge en heltäckande bild av någon (vilket de flesta som företar sig det ändå misslyckas med) utan hon vågar välja. Mina favorit är "svart-vitt" som skildrar en tecknare som får ett uppdrag att illustrera en skräckantologi som han inte blir skrämd av.

Det tog mig emot att läsa Emma Hambergs Linas kvällsbok eftersom att Mossvikenfruar ungefär är det löjligaste jag läst under 2000-talet (eller ok, Hanne Vibeke Holst ligger i samma division). Lyckligtvis kan jag konstatera att i Linas kvällsböcker kommer Hamberg till sin rätt. Det är i ungdomslitteraturen som hon regerar.

Linas kvällsbok 1 och 2 är böckerna som alla som varit 14 år eller som känner någon som varit 14 år, alltså alla, borde läsa. Antingen läser du den för att känna igen dig eller så läser du den för att förstå. Hamberg gör en hyllning till de vanliga tjejerna och killarna. Till de som varken är coolast eller töntigast samtidigt som hon påvisar hur spröda kategorierna är och hur lätt (och svårt) det är att falla och resa sig igen. Hamberg skriver för de som präglas både av femismens ifrågasättande och kamp samt av sexindistrin och HM:s ideal. Läs läs läs!

Genren serier har fått ett uppsving. Vi som förut nöjde oss med Galago och underbara-underbara Åke-Jävel har nu fått ett närmast oändligt spektrum med serier. Det bästa av allt är alla dessa duktiga och insiktfulla unga kvinnor som ritar serier. En ( i sammanhanget gammal) favorit är Sanna Lindströms Queer as Karin och Marjane Satrapis Persepolis.

På lediga stunder under helgen har jag suftat runt bland de mer internetbaserade serierna och jag är helt förstummad. Sara Hansson är ett glimrade exempel, vars serier även finns i ett fanzine som hon gjort tillsammans med duktiga Nanna Johansson. Loka Kanarp gör fina kvinnoportätt i serieform.

(P.s. Jag skrattar inte så ofta tills jag gråter men Åke-Jävel... I say no more... D.s.)

Som kontrast till gårdagens inlägg tänkte jag skriva några rader om veckans pendeltågsbok, Lisa Jewells Ralphs party. Jag har tidigare läst Vince och Joy av Jewell och minns att jag ägnade största delen av läsupplevelsen åt att frustreras över hur löjliga personerna var. Jag känner mig tudelad till hela chicklit-genren. Å ena sidan talar litteratursnobben inom mig och säger att det är skräp, skräp och åter skräp. På andra sidan finns den Therese som faktiskt tycker att det är rätt underhållande. Jag har tidigare bloggat om att chicklit för mig är ett substitut till tv-serier, och jag kvarstår vid den uppfattningen.

Iallafall så handlar Ralphs party om Jem, Ralph och Smith (och en bihistoria om Karl och Shiobel). Jem behöver bostad. Hon flyttar in hos Ralph och Smith. Ralph är konstnärsbohemen som slappar och knarkar i soffan och försummar sitt lovande konstnärsskap. Smith är yuppien från överklassfamiljen med fina kläder och röda pioner. Frågan är självklar; vem ska Jem välja? Storyn är grejad och boken rullar på, och trots det småfåniga i densamma har jag svårt att kliva av tåget vid rätt hållplats. Jag vill helt enkelt veta vad som händer. Jag läser alldeles för fort i nyfikenhet vad som händer, om det händer eller kanske framförallt när det händer.

Såvål Jewell som Marian Keyes som Helen Fielding har någon slags orubblig förmåga att bygga upp den typ av spänning som annars mest är förbihållet deckare (en genre som jag förövrigt har ett lika märkligt förhållande till som chicklit). Det är lätt att klanka ner på romaner av denna typ. Likaså är det lätt att klanka ner på all litteratur som klassas som litteratur för kvinnor. Ralphs party hade inte blivit en försäljningssuccé om inte många finner den underhållande. Läs den som färdlektyr och håll koll på hållplatserna!