Lo Kauppi är en sån där människa som jag tycker om utan att egentligen ha funderat särskilt mycket om varför. Jag har inte sett hennes hyllade enmansföreställning och fram tills nu har jag inte heller läst boken som föreställningen grundar sig på. Bergsprängardottern som exploderade är berättelsen om Lenas uppväxt. På sin hemsida skriver Lo att:

"Varför ska man berätta överhuvudtaget? Det vore lättare å strunta i det, så känns det ibland, för va e det egentligen för mening å berätta? Alltså på riktigt? Tills jag började ifrågasätta att allt en människa gör måste väl ändå vara mänskligt? Alla dom där hemligheterna gjorde bara att jag gick runt å kände mej mindre värd än andra. Onormal."

Bergsprängardottern som exploderade är en bok som ska läsas för innehållet, drivet i språket och den ganska subtila men ändra skrämmande explicita samhällskritiken. Den slår sig in i en genre där bland andra Benny Pålsson finns. Jag tycker om de här böckerna. De är som lillasystrar till Susanna Alakoski, Maja Ekelöf och Åsa Linderborg.

Marie Hermansson som prosaiska bok Svampkungens son är underhållande och fantasifull och påminner mer om en lång novell än en roman. Boken handlar om Gunnar och hans far Holger, svampkungen. Om hur svamparna styr livet både genom symbolik och vardagsrealism. Om relationer, grannhundar, svampkurser och förgiftningsmord. Det här är min andra Hermansonska bok, jag har tidigare läst Mannen under trappan, och jag har börjat tycka mycket om henne. Hon rör sig hela tiden i gränslandet mellan fantasi och verklighet eller ännu mer; fantasin och verkligheten flyter samman och vi vet inte vad som vilket.

Läs ett utdrag på Marie Hermanssons hemsida!

Jag maratonläste Lisa Jewells bok Våga flyga i förra helgens stekheta sol. Flera bokbloggare som tidigare skrivit upp Jewell har sågat denna bok. Läs till exempel Bokmosters eller Bookhousegirls kommentarer. Jag har tidigare bloggat om Ralphs party vilken jag var föga imponerad av. Jag måste erkänna att Våga flyga helt klart är min favorit bland Jewellböckerna. Till stor del beror det nog på att handlingen tilltalar mig. (Jag är en sucker för husteman vilket jag skrivit om förut)

Huvudpersonerna i Våga flyga är Leah och hennes granne Toby. Leah sitter i sitt fönster och spanar på konstige Toby, konstige Tobys hus och konstige Tobys inneboende. Efter att Leah dumpats av sin indiske sambo lär hon känna Toby genom att en av hans hyresgäster får en hjärtattack och dör på gatan. Boken beskriver sedan Tobys inneboende och deras historier som Toby försöker luska ut eftersom han nu ska sälja huset. Parallellt löper historien om Leah samt den om relationen mellan Leah och Toby. Jag gillar den här boken. Jewell har utvecklat ett mycket mer sofistikerat och inte lika smetigt sätt att skriva historier på. Rekommenderas som underhållande och lättsam sommarläsning!

Hanna Wallstens andra bok Vi skulle älska om vi bara kunde spinner på något sätt vidare på debuten I närheten av solen. I båda fallen har jag haft höga förväntningar på böckerna och i båda fallen har de inte riktigt varit vad jag förväntat mig, och framförallt har inte baksidestexterna varit i närheten av en träffsäker beskrivning av boken. Om man inte tror det minsta på beskrivningarna där har man mer att vinna.

Wallstens starka sida är definitivt personskildringar. Båda hennes böcker innehåller ganska fina och djupa skildringar av människor och tragedier. Obearbetade händelser, trassliga relationer till allt och alla och diverse trauman genomsyrar stora delar av textmassan. Historierna är ganska bra och relativt oförutsägbara. Men det är något som fattas. De blir bara ännu en utläst bok som inte sätter något djupare spår. Jag har samma uppfattning om Wallstens romaner som jag har om Eva Lejonsommars; höga förhoppningar, böcker som inte är vad jag förväntade mig och som varken är jättebra eller dåliga.

En annan reflektion är; varför hyllar recensenter på exempelvis QX och likande tidningar/hemsidor ALLT bara det finns ett HBTQ-tema? Jag förstår att man uppskattar att det finns litteratur på temat, men hallå... Det finns bra och mindre bra litteratur inom allt!

Östländerna röstar bara på varandra så vi kan lika gärna lägga ner hela Melodifestivalen. Så sa de sura tanterna på pendeltåget i morse. Och så säger alla andra också. De säger det så mycket att det blir inflation och det inte betyder något längre. Det kanske är läge att inte ta sig själv, "sitt land" och "sin sång" på så stort allvar. Melodifestivalen är jättekul. Det är inte sura tanter.

För att göra Lotta ännu mera skärrad (hon bakom kommentaren om Frankrikes bidrag) kommer här min andra favorit: Bosnien och Herzegovina på bosniska och engelska.

Jag legitimerar mitt impulsköp på adlibris.com med att min "planerade bokinköps-lista" har blivit oöverskådlig, att jag faktiskt har läst "från högen" ett tag nu och att jag behöver lite ny input. I sommar ska jag läsa:

Marie Hermansson - Svampkungens son

Erik Helmersson- Blixthalka

Lloyd Jones - Att tro på mr Pip

Jason Goddwin - Eunuckens gåta

Lionel Shriver - Dagen efter

Marlen Haushofer - Väggen

Lo Kauppi - Bergsprängardottern som exploderade

Haruki Murakami - Kafka på standen

Claes Hylinger - Ett långt farväl

Hanna Wallsten - Vi skulle älska om vi bara kunde

Leila Aboulela - Minaret

Hanan Al- Shaykh - Beirut Blues

Claire Castillon - Insekt

Så här såg bokhögen ut för någon månad sedan. Idag är det stackars sängbordet tomt vilket ytterligare legitimerar ovanstående.

Linda Skugge verkar ha gjort en helomvändning. Från att ha varit en av de unga och radikala feministernas förebild (en av mina stora förebilder i slutet av 90-talet) genom bland annat Fittstim och debatten som följde är hon nu allt annat än detta. Hennes energi verkar främst gå åt till att skriva kokböcker för barn och motarbeta de som inte blev som henne. Dock måste jag kommentera den DN-intervju som jag just länkade till. Skugge har nyligen flyttat till Sollentuna varpå den inskränkta innerstadsreporten självklart måste fråga om hon inte blir isolerad. Den här typen av frågor är så dumma att jag inte ens orkar bemöta dem.. för det förstår ju vem som helst att de över åtta miljoner svenskar som inte bor inne i Stockholm är isolerade... Det är vid sådana här stunder jag påminns om varför jag kategoriskt vägrat DN! Förresten är resten av frågorna i intervjun också dumma!

Alma skrev ett bra inlägg om detta. Läs!