I helgen har jag läst Marie Jungstedts debutroman "Den du inte ser". Fascinerande eftersom att jag läst alla de påföljande i okänd ordning. Vad gäller själva kriminalhistorien så spelar det egentligen ingen roll. Det trixiga blir de ganska omfattande bihistorierna om exempelvis journalisten Johan m.fl Relationshistorierna blir definitivt lidande. Om jag ska vara ärlig så minns jag dock sällan särskilt mycket från den här typen av böcker. De är som ett underhållningsprogram på TV som jag förvisso tycker om men som inte lämnar några bestående men. Kontentan än nog att det nog är lämpligt att läsa dessa böcker i ordning men ingen katastrof att inte göra det.

"Den du inte ser" handlar om en seriemördare som mördar 34-åriga kvinnor. Som vanligt är polisen allmänt förvirrade och verkar göra slumpvisa förhör utan resultat. Som vanligt är journalisten minst lika skarp som polisen på att dra kriminaltekniska slutsatser och de lever närmast i symbios. Detta är en ganska spännande roman. Jungstedt väntar som vanligt till absoluta sluttampen med avslöjandet. Det är också så oväntat att det varit stört omöjligt för läsaren att själv klura ut vem mördaren är. Detta förhållningssätt genomsyrar de flesta av Jungstedts böcker. Det positiva är att man tvingas läsa till sista sidan (nästan iallafall). Det negativa är att de föregående 330 sidorna faller ganska så platt när det som beskrivits där i slutändan blir tämligen irrelevant, iallafall när det gäller att hitta mördaren.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hoppas du har det bra i Kongo!  

Världens finaste!

Göran Greider har två sidor. En i vilken han är en högljudd debattör och en där han är en lugn och ödmjuk trädgårdsvän. Om jag inte missminner mig har jag tidigare skrivit om hans fantastiska landskapsskildringar i "Fucking Sverige". Nu är det som om...

Jag har efter avancerade empiriska och statistiska överväganden konstaterat att jag har lika många bloggläsare oavsett om jag skriver eller inte. Vad tyder det på?...