... har förvisso funnits ett tag. Men om någon mot förmodan har missat det så kolla in Masguerades hemsida. Världens bästa gatukonst! Kan man bli annat än lite smålycklig när man går mitt bland det trista och opersonliga i Stockholms innerstad och får syn på en instickad lyktstolpe? ETC har även skrivit en artikel om detta fenomen.

En annan favorit Ulrika Erdes som broderar i på säten på bussar. Ett "Hej" eller "Kram" i korsstygn kan förgylla vilken måndagmorgon som helst. Ulrika vill du inte komma till mitt pendeltåg? och förresten Snälla mamma lär mig att sticka! Jag kan lära dig att sy!

Att Tove Jansson är så mycket mer än mumintrollen är nog känt för de flesta. Ändå är det förvånandsvärt få som läser hennes övriga publikationer. En bok för alla har gett ut novellsamlingen Lyssnerskan som de presenterar som "En samling med lågmälda och starka noveller om vardagslivets mystik och tristess". Detta är en väldigt träffande beskrivning. Lyssnerskan består av 18 kortare noveller som med ett distinkt språk fångar egenskaper. Huvudpersonerna i novellerna beskrivs oftast utifrån en egenskap eller ett förhållningssätt. Jansson försöker inte ge en heltäckande bild av någon (vilket de flesta som företar sig det ändå misslyckas med) utan hon vågar välja. Mina favorit är "svart-vitt" som skildrar en tecknare som får ett uppdrag att illustrera en skräckantologi som han inte blir skrämd av.

Det tog mig emot att läsa Emma Hambergs Linas kvällsbok eftersom att Mossvikenfruar ungefär är det löjligaste jag läst under 2000-talet (eller ok, Hanne Vibeke Holst ligger i samma division). Lyckligtvis kan jag konstatera att i Linas kvällsböcker kommer Hamberg till sin rätt. Det är i ungdomslitteraturen som hon regerar.

Linas kvällsbok 1 och 2 är böckerna som alla som varit 14 år eller som känner någon som varit 14 år, alltså alla, borde läsa. Antingen läser du den för att känna igen dig eller så läser du den för att förstå. Hamberg gör en hyllning till de vanliga tjejerna och killarna. Till de som varken är coolast eller töntigast samtidigt som hon påvisar hur spröda kategorierna är och hur lätt (och svårt) det är att falla och resa sig igen. Hamberg skriver för de som präglas både av femismens ifrågasättande och kamp samt av sexindistrin och HM:s ideal. Läs läs läs!

Genren serier har fått ett uppsving. Vi som förut nöjde oss med Galago och underbara-underbara Åke-Jävel har nu fått ett närmast oändligt spektrum med serier. Det bästa av allt är alla dessa duktiga och insiktfulla unga kvinnor som ritar serier. En ( i sammanhanget gammal) favorit är Sanna Lindströms Queer as Karin och Marjane Satrapis Persepolis.

På lediga stunder under helgen har jag suftat runt bland de mer internetbaserade serierna och jag är helt förstummad. Sara Hansson är ett glimrade exempel, vars serier även finns i ett fanzine som hon gjort tillsammans med duktiga Nanna Johansson. Loka Kanarp gör fina kvinnoportätt i serieform.

(P.s. Jag skrattar inte så ofta tills jag gråter men Åke-Jävel... I say no more... D.s.)

Som kontrast till gårdagens inlägg tänkte jag skriva några rader om veckans pendeltågsbok, Lisa Jewells Ralphs party. Jag har tidigare läst Vince och Joy av Jewell och minns att jag ägnade största delen av läsupplevelsen åt att frustreras över hur löjliga personerna var. Jag känner mig tudelad till hela chicklit-genren. Å ena sidan talar litteratursnobben inom mig och säger att det är skräp, skräp och åter skräp. På andra sidan finns den Therese som faktiskt tycker att det är rätt underhållande. Jag har tidigare bloggat om att chicklit för mig är ett substitut till tv-serier, och jag kvarstår vid den uppfattningen.

Iallafall så handlar Ralphs party om Jem, Ralph och Smith (och en bihistoria om Karl och Shiobel). Jem behöver bostad. Hon flyttar in hos Ralph och Smith. Ralph är konstnärsbohemen som slappar och knarkar i soffan och försummar sitt lovande konstnärsskap. Smith är yuppien från överklassfamiljen med fina kläder och röda pioner. Frågan är självklar; vem ska Jem välja? Storyn är grejad och boken rullar på, och trots det småfåniga i densamma har jag svårt att kliva av tåget vid rätt hållplats. Jag vill helt enkelt veta vad som händer. Jag läser alldeles för fort i nyfikenhet vad som händer, om det händer eller kanske framförallt när det händer.

Såvål Jewell som Marian Keyes som Helen Fielding har någon slags orubblig förmåga att bygga upp den typ av spänning som annars mest är förbihållet deckare (en genre som jag förövrigt har ett lika märkligt förhållande till som chicklit). Det är lätt att klanka ner på romaner av denna typ. Likaså är det lätt att klanka ner på all litteratur som klassas som litteratur för kvinnor. Ralphs party hade inte blivit en försäljningssuccé om inte många finner den underhållande. Läs den som färdlektyr och håll koll på hållplatserna!

"Det finns ett oändligt antal sätt att leva bortom normerna."/.../"Egentligen är det kanske inte samlevnadsformen som gör oss olyckliga, utan de olika sätt vi förtrycker varandra på", skriver Ann-Charlotte Altstadt i Aftonbladet (vars kulturdel för övrigt är grymt underskattad).

Vi är alldeles för pessimitiska! Hur strukturalistisk man än må vara, med all rätta förresten de där superliberala individteorierna ger jag inte mycket för, så finns det faktiskt möjligheter att leva på sitt sätt. Det finns många artiklar som handlar om hur betungande normer och förväntningar kan vara. Blomma skriver ett bra inlägg om hur feminister ställer krav på varandra hur en sann feminist lever sitt liv. Feminsternas största svaghet är inbördes splittring. Att spela ut kvinnor mot kvinnor är en av de starkaste beståndsdelarna i partiarkatet.

Bland flexrapporter, pendeltåg, matlådor och tv-kvällar är det lätt att glömma bort att det faktiskt är vi själva som konstruerar vår egen verklighet. Varje dag måste vi komma ihåg att fundera över vad vi gör och vad det får för konsekvenser. Läs Altstadts artikel i Aftonbladet. Det finns massor utrymme därute. Det är bara att ta det (och dela med dig till andra feminster)!

Jag brukar alltid, sådär lite lagom sent, upptäcka de teman som avhandlats under veckan bokbloggvärlden på söndagskvällen. Detta beror helt enkelt på att det endast är då som jag tar mig tid att läsa alla underbara inlägg bland mina favoritbokbloggare. Ett genomgående tema denna vecka har handlat kring huruvida man kan bedöma/veta något om människor utifrån deras bokhyllor. I veckans diskussioner har röster hörts som låtit säga både att bokhyllan är ett skäl att genast avsluta en relation och att  den alltid går att förbättra.

Min gamla rumskamrat M (som förövrigt granskade nufunna bekantskapers bokyllor indiskret i timmar) sa att hon inte kunde förhålla sig till människor som inte har en enda bok hemma. Det är sant! Likaså människor som bara har kurslitteratur. Hur kul är det att försöka inleda ett litterärt samtal om "Macroeconomics" eller "Styrelseskick och politk"? Eller med någon som har alla klassiker men som ändå inte har något att säga för de är bara prydnadsföremål? Isåfall är det bättre att ha få men lästa pocketböcker från topplistan och stå för det!

För bokälskaren representerar bokhyllan mycket mer än hos den som inte är lika förälskad i sina böcker. Det är oftast ganska lätt att se en människas relation till sin bokhylla. För en person som pluggar ekonomi för att jobba på bank och placera aktier och fullständigt struntar i filosofiska dilemman i aktiesparande eller att läsa om desamma är nog bokhyllan endast ett kvitto på att universitetet är avklarat. En sådan bokhylla är förvisso direkt frånstötande (vilket förmodligen även ägaren är) men egentligen säger den kanske mer om dig själv än om den stackars ekonomen.

Men ok, om jag ska vara helt ärlig så är jag en sådan som direkt spanar in bokhyllan vart jag än kommer. Bokhyllan är mitt badrumsskåp. Och, bokyllan skulle kunna få mig att vända och gå, eller iallafall aldrig komma tillbaka.

Läs mer hos:

New York Times

Telegraph

Bokhora

I de flesta sammanhang kan vem som helst när som helst, helt oemotsagd, säga att orginalet allt är bra mycket bättre än kopian eller uppföljaren. Det är nästan fult eller iallafall obildat och osofistikerat att inte säga att orgialet är bäst. Min uppfattning är att det är denna uppfattning som är osofistikerad och framförallt onyanserad.

Jag  erkänner, jag har aldrig förstått storheten med Beatles. Däremot är Nina Simones version av Hey jude obetalbar och jag anser det vara moraliskt förkastligt att lägga äran på Lennon och killarna. Likaså är Carpenters ett ganska tråkigt om än finstämt band, men Sonic Youths version av Superstar är hur bra som helst. Jag skulle kunna göra listan oändlig och även tillämpa samma diskussion inom film.

Inom litteraturen kanske man sällan pratar om covers (något man visserligen lätt skulle kunna göra när samma berättelser och teman återkommer igen och igen och framförallt när författare "lånar" eller "inspireras" av varandras språk och historier). Istället pratar man snarare om uppföljare, serier, trilogier och så vidare. Jag är nog beredd att i sann dogmatisk anda förespråka ovan nämnda argumentation även här. Egentligen menar jag inte att uppföljare alltid är bättre utan jag vill bara påvisa det felaktiga i den trista finkulturinställningen som jag skrev om inlednigsvis. När jag får tid och lust ska jag skriva mer om detta avseende litteratur.