En bokmässa i den egyptiska huvudstaden Kairo har drabbats av censur. Ingen förklaring har givits. Förutom Milan Kunderas "Varats olidliga lätthet"

har böcker som Ibrahim Badis "Kärlek i Sauduarabien" och Hanan Shaykhs "Kvinnor av sand och myrrha" vilken skildrar en lesbisk relation förbjudits. Av någon egentligen ganska uppebar anledning blir jag genast sugen på att läsa dessa författare från Sauduarbien respektive Libanon.

Jag tror inte att någon av böckerna finns på svenska ännu. Jag har inte lyckats hitta dem iallafall. Hanan Shaykh har dock skrivit "Beirut blues" som finns översatt till svenska. Denna handlar om Asmahan som skriver brev till en vän i exil, till älskare och till Billie Holiday för att ge mening åt sitt liv och för att belysa det pågående kriget.

Idag fick också fantastiska Doris Lessing sitt nobelpris. Jag är helt förälskad i den här bilden från Reuters nyhetsbyrå.

Jag är nyfiken på Hassan Loo Sattarvandis bok "Still”. När jag först läste om den fick jag känslan av att det var en upprepning av den vanliga exotifierade bilden av den mångkulturella förorten där folk säljer blommor och äter bakhlava och slår ihjäl varandra på nätterna. Hassan Loo försöker dock lyfta diskussionen från etnicitet till klass och till Svenska dagbladet säger han att han vill skriva om "... den oöverstigliga avgrunden mellan ett vi och ett dom, där 'vi' är förortens arbetslösa och ickeprivilegierade, och 'dom' är medelklassen i Stockholms innerstad – däribland de kulturnissar och journalister för vilka 'förorten är grejen, förorten är maxad'." Boken utspelar sig i Blåkulla i Solna. Ett område jag för övrigt ser varje dag från jobbfönstret. Lite kuriosa är att området förutom att det är blått som namnet antyder även inhyser den svenska rikshäxan Rosie Björkman.

I dagarna har jag läst klart Anders Paulruds "Som vi älskade varandra”. Jag tyckte om den, trots att jag aldrig förstod mig på eller tyckte om karaktärerna i boken. Dock kan man med gott samvete hoppa över de 100 mittersta sidorna som tenderar att bli lite babbliga. Jag gillar det långsamma tempot i boken trots att den löper över en lång tid. Boken handlar om fem vänner som sommar efter sommar har varit i det rosa sommarhuset nu ska träffas år 2006, men livet har förändrats och otänkbara händelser finns i något av rummen. Anders själv har sagt att han ville skriva en generationshistoria om ledsna 50-åringar. Kanske är det vad han har gjort.

Det var svårt att skriva denna Bokfemma som handlar om filmatiserade böcker. Jag ser inte så mycket film. Efter en stunds funderande har jag dock bestämt mig.

Elfriede Jelinek – Pianisten

Även om jag är en stor fan av allt Elfriede Jelinek har skrivit (jag har till och med läst noveller av henne på tyska) tycker jag nästan att denna filmatisering av Michael Haneke överträffar boken. Erika, pianolärare i Wien, besöker porrbiografer, träffar ung student och allt blir surrealistism och morbid voyeurism.

Christina Herrström – Glappet

Ella och Josefin är mina hjältar, både i bok och i film. En bok som jag läser ungefär en gång per år och blir lika fascinerad varje gång. Filmen, eller serien som det egentligen är, finns på DVD och står högt på önskelistan.

Maria Gripe - Agnes Cecilia en sällsam historia

Stämningen och miljöerna är helt fantastiska både i filmen och boken. Stina Ekblad i rollen som styvmor är värd allt beröm.

Roald Dahl – Kalle och chokladfabriken

... hör egentligen inte till mina favoriter bland Roald Dahls böcker. Men Johnny Depp är så bra som Willy Wonka att den kommer med här ändå.

D.H Lawrence – Lady Chatterlays älskare

Kommentarer överflödiga. Filmatiseringen avser den från år 1981 med Sylvia Kristel. Det kom även en fransk filmatisering år 2006, vilken jag inte har kommit mig för att se. Lite kuriosa om boken är att den, enligt Wikipedia, på grund av de erotiska skildringarna över klassgränser och det råa språket (fuck, fucked, fucking) var förbjuden i flera länder (den publicerades privat i Florens år 1928), och under många årtionden fick den bara publiceras censurerad. I Storbritannien utkom den första gången år 1960 sedan den samma år friats av en domstol efter en lagändring. I Australien var till och med en bok som beskrev den rättegången förbjuden.

Efter att han surfat runt på ett stort antal bokbloggar och läst nästan lika många inlägg om Maria Svelands "Bitterfittan" är det uppenbart dels att boken väcker starka känslor och dels att den delar läsarna i två läger. Det ena lägret är de som som verkar uppenbart provocerade och/eller känner sig påhoppade. Man dikterar att "Jag har minsann femtioelva ungar och är gift sedan tolv år och jag är enormt lycklig". Det andra lägret är de som verkar helt betagna och hyllar den okritiskt till skyarna. Nu är jag kategorisk, jag vet... men detta är min blogg.

För mig innebar "Bitterfittan" en slående beskrivning av en konflikt som jag tror många kvinnliga heterofeminister lever i. Det är konflikten mellan att vara medveten om patriarkatet, förhålla sig kritisk och ifrågasättande till detta och samtidigt leva i en heterosexuell relation och trivas i detta. Det är svårt att inte bli bitterfittig ibland, för att använda Maria Svelands ord. Men, som framgår i den intervju som bifogas pocketutgåvan så är "Bitterfittan en konstruktiv kraft som kan användas till något bra"/.../"Bitterhet hör ihop med att våga se saker som de är". Jag håller helt med. Trots att denna konflikt alltid finns i mig mer eller mindre aktiv så innebär det inte alltid något negativt. Jag skulle inte vilja ta död på den genom att antingen lämna min partner eller sluta vara feminist.

Bitterfittan är underhållande och jag upplevde den som positiv. Jag satt och småskrattade på bussen de tre resdagar som det tog att läsa boken. "Bitterfittan" vinner också på att den fortlöpande återger utdrag ur Erica Jongs "Rädd att flyga". "Rädd att flyga" var en av de första explicit feministiska romanerna (ny genre???) som jag läste.

Om någon mot förmodan inte har läst och skapat sig en uppfattning om "Bitterfittan" så är de hög tid nu. Maria Sveland jobbar också på sin nästa bok som förhoppningsvis kommer snart. Missa inte heller hennes jättefina hemsida där det går att läsa krönikor och lyssna på klittradio.

Vilda förlag har krammärkning på sina barnböcker, vilka för övrigt passar precis lika bra för vuxna (med eller utan barn) som har en förkärlek till bra barn- och ungdomslitteratur. Förlaget har som vision att:

• Ge ut böcker som hjälper barn och vuxna att visa och känna empati, medmänsklighet och praktisk demokrati.
• Ge ut böcker som normaliserar nya och fria könsroller.
• Ge ut böcker som medverkar till en större frihet för individen att skapa sin egen identitet utan att vara fastlåst av normer och traditioner.

Under 2007 gav de bland annat ut boken "Magic, Cilla och Baby. Ramsor om killar, tjejer och grejer" som fick såhär fin kritik av Dagens ETC: "Nu kommer äntligen en modern abc-bok som passar både små och stora. I Eva Lundgrens alfabet färdas läsaren mellan de glada vilda känslorna och de ledsna hemliga – samtidigt som ämnen som empati, normal/onormal, sexualitet och utanförskap berörs."

Jag såg ett avsnitt av Antikrundan härom veckan. En man hade köpt en biografi om Greta Garbo och upptäckt en hälsning från Greta till bokägaren i denna. Boken värderades högt. Härom veckan köpte jag Eva Lejonsommars "Återresa" på secondhand och upptäckte hälsningen "Hälsninga til min kära kollega Anna Palm från Eva Lejonsommar. 18/6 2002. Trevlig semesterläsning... hoppas jag." Vilket smäller högst; Garbo eller Lejonsommar?

Underbara Linda Olsson som tidigare givit ut "Nu vill jag sjunga dig milda sånger" släpper "Sonat till Miriam" under försommaren i år. Detta är defintivt en av mina stora förhoppningar under bokåret. Hennes debutroman är sanslöst vacker. Jag fullkomligt älskade Veronika och Astrid och mina drömmar om ett ensligt hus i urskogen blev verklighet för en stund.

Malin har ett återkommande tema på sin sida som hon kallar för Bokfemman. Idén bygger på att utifrån olika teman välja ut fem böcker i veckan. Vecka fyra är temat språk. Jag har bestämt mig för att göra ett försök.

Jag kommer bara skriva om (med ett undantag moderna) svenska författare. Inte för att de har det bästa språket utan för att jag tycker att böcker bör läsas på författarens språk för att ge riktigt känsla för språket. Många översättare gör ett fantastiskt jobb med att hitta tonen hos författaren men hur mycket mer ger det inte att läsa Harry Potter på engelska? Bara för att nämna ett exempel. Vidare är jag alldeles för bekväm för att läsa på engelska så min lista innehåller därför fem svenska språkglittrare.

Gabriella Håkansson – Fallet Sandeman. I början tyckte jag att Gabriella Håkanssons språk var omständigt och trevande. Efter 20 sidor var jag såld.

Maria Gripe - Tordylveln flyger i skymningen. Lämpar sig bäst som högläsning, eller som sommarlovsteater för en äventyrslysten tioåring. Maria Gripe skriver, framförallt i Skuggböckerna, ungdomsböcker där skärpan i språket skapar nästan någon slags ytspänning som aldrig spricker.

Karin Alftegen – Skam. Absolut inte självskriven på en lista för språk men Karin Alftegen är ett slående exempel på att spänningsromaner eller deckare kan vara något mer än ett substitut för en tv-kväll.

Jonas Hassen Khemeri – Ett öga rött. Spåket i denna bok medför på ett sätt som sällan händer mig att det känns som att boken läser sig själv för mig. Det är som om det finns en röst som talar genom sidorna.

Per Lagerkvist – Onda sagor. Egentligen skulle jag kunna skriva i princip vilken titel som helst av Per Lagerkvist. Han är ”the one”. Iallafall om man talar svenska manliga författare. Det är få författare som är lika fantastiska poeter som de är romanförfattare. ”Det är vackrast när det skymmer” är något av det det vackraste som skrivts på svenska. Det finns för övrigt en 7.5-poängkurs vid Växjö universitet som uteslutande ägnas år Per Lagerkvists författarskap. (I mitt försök att rationalisera bort de gamla stjärnorna (Selma Lagerlöf, Gösta Oswald och de andra hade annars varit alldeles för självskrivna) kunde jag inte lämna Per Lagerkvist utanför och ändå sova gott i natt. )